SOM PÅ ETT BLEKNAT FOTO dröjer sig historiens skimmer ännu kvar i ett landskap, sönderskuret i vikar, sund och öar. Här klättrar ännu hus från flydda tider, på skogklädda klippor och stenhällar. Det här är Tjust skärgård, nära havsbandet.
Till en del har naturligtvis den här strandnära miljön bebyggts i modern räntebärande anda, med brygganläggningar och sommarvillor med grillterasser uppstyltade på hällarna. Men det kunde ha varit mycket värre, för det finns också de som flyttat in i och bebor sina sommarhem utan att göra våld på miljön, som behåller och vårdar hemmanets själ – för vilka sommarhuset är en plats för vila, uppladdning, ren lust och lata dagar.
Min bildhuggande vän Per och hans hustru har ett gammalt fiskaretorp från förförra seklet. Utan att riva, bygga om eller anlägga – mer än några få och diskreta insatser har de här funnit och skapat sin alternativa tillvaro – sommarvistet som ska tillför energin istället för att spendera den.
Hit blev jag inbjuden att leverera min nymf: ”3-5-7”. Här steg jag iland en eftermiddag i juli och fick uppleva hur det kravlösa semesterlivet på en liten skärgårdsö kan te sig under ett par sommardagar. Inte dumt. Inte alls dumt!
Konstnären vid sin bänk.
Bildhuggaren ifråga har naturligtvis ett annat ”civilt” yrke under arbetsåret. Liksom sin hustru innehar han en professur inom medicinsk forskning och utbildning. Men här i ateljén/verkstaden, som har både en inomhus- och en friluftsdel, tycks den estetiskt kreativa andan få syre och det är här de flesta av Pers magnifika verk kommer till. Mest med enkla skärande verktyg och händernas kraft. Elektrifierat endast undantagsvis.
Pers 3-dimensionella bilder har ofta en inbyggd händelse – en mekanisk kommentar. Dessa är alltid underfundiga, oväntade. Jag ska inte avslöja vad som nu pågår, men det är listigt kan jag lova!
En skulptör som jobbar i vit skjorta och till synes nya svarta byxor är ovanligt men kanske en sedvänja bland öns konstnärer?
I gäststugan finns den här skulpturen: Kognition: ”Idéer poppar upp ur huvudet, far in igen och kommer ut genom munnen. Vilken är mekanismen?”
Svaret hittar man på: http://www.youtube.com/watch?v=75oKUX6HeWM.
På Youtube finns fler klipp med konstnärens verk i rörelse. Några är hela kortfilmer, med eget suggestivt musikspår; handfast handling och sträv stråke mot cellons senor blir vibrerande upplevelser i både bild och ton.
Kan det tänkas att den här miljön föder konstnären? Det tror jag inte, även om man lätt blir lyrisk. Men jag tror heller inte att den inverkar menligt på en redan befintlig skaparkraft!
Nu går jag i spänd förväntan på att få se pågående verk färdiga. Man kan aldrig få för mycket av det goda!
Redaktören
