Handens och sinnenas arbete

Det är inget speciellt med en skolsal - förutom att den kan vara en helt underbar plats.

ANDRA DAGEN I SKOLAN (för mig vill säga) ger mig nya upplevelser och lärdomar. Och även återblickar i livet – till mina egna skolår. Teckningstimmarna var de lektioner som fick skolveckan att bli uthärdlig. Nja, fullt så illa var det kanske inte. Men något snille vill jag inte påstå att jag var och teckningstimmarna gav de tillfällen då jag kunde hävda mig något, få beröm och bekräftelse. Något som jag väl behövde, eftersom mina resultat i de mer teoretiska ämnena var högst mediokra. Om ens det.

Jag upplever att de konstnärliga ämnena får en alldeles för låg prioritering i dagens skolpolitik. Idrott får bra mycket mer utrymme. Läroplanerna tycks syfta mer till att tillfredsställa Marknaden och för att resa monument över ministrar, än att se till individens utveckling. Vackra ord om att ta tillvara individens unika värde nämns ofta, men för mig verkar det till syvende og sidst ändå som om det bara är de kommersiellt och industriellt gångbara ”ämnena” som är intressanta för samhällsmaskinen. De fantastiskt kreativa barnen i F-6 skolan, bryr sig ännu inte och det är så himla fint att få uppleva det. Tids nog kommer vardagen, tids nog kraven även till dessa fria själar.
Tills dess ger bildundervisningen i skolan flera värdefulla vinster: motorik och koordination tränas upp liksom förmågan till problemlösning. Den övar konsten att kommunicera visuellt, ger materialkänsla och övar förmågan att se flera steg framåt. Med mera! Men detta vet ju alla. Ökad blodgenomströmning i hjärnan och mer odefinierbara känslor av välbefinnande är bara ett par positiva sidoeffekter. Man bör verkligen inte underskatta handens och sinnenas arbete.

Redaktören