NÄR JAG FÖRSÖKER RÖJA finner jag att det egentligen står färdigt att när som helst börja – eller kanske rättare: fortsätta. Fortsätta att måla. Allt som behövs finns där, till och med duken är uppställd och en grund är målad (en helt vit duk eller ett vitt ark gör mig lätt apatisk). Men så här har sakerna stått nu – i flera år.
Allt står och väntar.
Jag vet inte varför jag avhåller mig från oljemåleriet så långa perioder. Det är ju en både engagerande och rogivande syssla. Att hitta motiv brukar inte vara problem, snarare att sovra bland uppslagen och färgerna (om de inte hunnit torka i tuberna) finns, liksom penslar och dukar. Så… var är drivet?
Jag antar att det till stor del kan skyllas på den lille fule fan som sitter på min axel och spefullt förklarar: ”Det klarar du aldrig, så börja inte ens på det.” Jag vill inte ge honom rätt. Men om jag så att säga ”antar utmaningen” går jag samtidigt emot mina egna teser om att dumpa all respekt – för mediet, för eventuella förväntningar och självuppställd krav och att bara ha lite kul med färgerna. Just nu känner jag i alla fall en lust att trotsa den lille belackaren och bara sätta igång. Om färgerna förstörs i tuberna eller på duken kan väl komma på ett ut. Och han får väl ha sitt garv då.
Det kom fram en gammal (8-9 år) målning som jag inte vet om den är avslutad eller ej. Jag minns inte när jag gjorde den men den känns faktiskt ganska ok ännu. Jag skulle måla den likadant idag.
"Under bron" (troligen målad någon gång i mitten av 00-talet).
Vad min tanke var då kan jag inte veta, men jag tror jag känner och tänker på samma sätt ännu. Megasamhällets broar för att smörja kommunikationerna, stärka regioner, öka tillväxten och allt det där – när allt som behövs är något att krypa in i till natten.
Jag bär egentligen två omålade bilder inom mig. En som ska heta ”Tre systrar” och den andra ”Sparvhjärtan”. Jag ser dem framför mig. Men han på axeln skrattar så han kiknar: ”Glöm det! Det skulle du aldrig klara av!”
Redaktören
