Varelser & väsen – slutrapport

Ämnet håller på att bli ankommet och slitet av ålder och tjat, men här kommer ändå ett litet slutreferat från min utställning:

Strax innan öppning.

”Air”. Papper rakt igenom.

DET VAR stressigt in i det sista och lite jobbigt för mina lata ben att stå under öppettimmarna, men roligt.  Det blev aldrig trångt i lokalen, men en hel del besökare kom i alla fall och granskade exposén, betraktade och läste. Sen kom frågor och faktiskt – rätt mycket beröm. Det kan i och för sig bero på artighet, men å andra sidan förutsätter jag mer än gärna att människor är ärliga.

Inte trångt, men ändå ganska många besökande.

En målgrupp blev nog lite bortglömd. Förlåt!

Fragment ur ”Café Paradiset”.

Ena halvan av min utställningen består av 23 ”en-minutsnoveller”. Dessa är förutom en sammanhängande svit om en ung engelska på sommarlov, fristående anekdoter och fragment ur mitt livs arkiv – såväl drömt som verkligt, sant eller modifierat. Dock är det jag i varenda ram, ur mitt sinn och hjärta. Därför kände jag mig förstås lite utlämnad, lite blottad. Men helt oangenämt var det ju inte. Lite ”exhibitionist” finns kanske i oss alla?

Blå Huset i Alandsryd är både vackert och trivsam. Paret Christine och Stefan, båda konstnärer, har här skapat en skön plats för konst och spännande kulturella arrangemang. För mig och mina verk passade lokalen alldeles utmärkt – både praktiskt och estetiskt.

”Sfinxen”. Ett stycke historia. Foto: Christine Bennedahl.

Några av mina figurer från utställningen: ”Sfinxen” är en minnesbild från min skolgång, Fröken Mildred kunde lika gärna ha suttit på katedern som bakom den. Gåtfullt sluten om allt utom kemi. Molekylers bindningar och joners laddningar – hon ställde frågor som var omöjliga att besvara och straffet blev obönhörligt underkänt och evig förtappelse.

”Tillbaka över Styx”. Foto Ch. Bennedahl.

Karons färja, med vilken stackars färdiglevda individer skjutsas över floden Styx till dödsriket, Hades. Tillbaka över måste han gå med tom barkass. Det här är en efterhängsen bild som förr eller senare skulle realiseras. Varför inte nu?

Den lojt vilande, mulliga nymfen i papier-maché och akrylresin är på sätt och vis en egen favorit. Det här är former som är så roliga att göra. Några av förra vårens inlägg i den här bloggen, handlar om tillblivelsen. Genom att använda så billigt material som kycklingnät och papier-maché, får jag möjlighet att kravlöst ge mig hän och öka formaten. Det kostar ju nästan ingenting.

”3-5-7”, såld. Foto: Christin Bennedahl.

Jag har dessutom slutat med det besvärliga arbetet att riva mina gamla Värnamo Nyheter till pappersmassan. Numera använder jag färdigstrimlad pappersull – en lättingens eftergift åt bekvämligheten. I sommar ska figuren till nya ägare på ostkusten.

”Sirén” (Pecheuse). Foto: Christine Bennedahl.

Sjöjungfrur, som jag ser dem, är en troligen utdöd art av maritima varelser. Snabbsimmande, sylfidiska och skickliga på att fånga fisk, men också lite mulliga – kanske pga övergödningen i sjöar och hav? Miljöskadorna i sirénernas biotoper kan göra vem som helst sur.

Une Sirén fâchée.

Det var spännande att höra kommentarer kring mina ”verk”. Om mina tankar, idéer och infall, som varit mig till nöje och njutning under arbetet också kan skapa intryck hos någon annan – på ena eller andra sättet, kan jag känna mig nöjd. Och det är väl det som det hela går ut på, att kommunicera med bilder och ord. I första hand med sig själv, hur underligt det nu kan verka, men också, förhoppningsvis, med andra. Fast det är lite nervöst att gå från skapandet i sin ensamhet till att möta publiken.

Några erfarenheter och många intryck rikare – nu avslutar jag rapporteringen från ”Varelser och väsen”. Nya varelser lär det väl bli när jag hämtat mig lite. Det är ju stört omöjligt att låta bli.

Redaktören