ATT KRYPA TILL KORSET är aldrig roligt. Men har man sagt ”A” måste man också säga ”B” och eftersom jag för ett par inlägg sedan kaxigt beskrev mitt dioramaprojekt, kommer här en slags rapport. Jag får nu stå för vad jag gjort!
Jag hade alltså skapat en ”skogsbacke” i frigolit, papier-maché och akrylfärg, med en sänka där jag skulle gjuta upp med transparent gjutplast – som en damm. Däri skulle min väna skogsvarelse ta sitt friska bad. Jag vallade in framsidan, där jag senare skulle polera upp ytan så att man lätt kunde beskåda de små fiskar jag knåpat extra med, fiskar som skulle simma kring centralfigurens ben och skapa en idyllisk scen. Till ”tätningen” använde jag Plastimat, en lättknådad modelleringsmassa som jag kavlade ut och lade an mot en brädbit. Brädan spände jag sedan fast på framsidan av min göl.
EPOXIHARTS 141, som förs av Kinn.com, är en utmärkt produkt, bland annat för att skapa vattensamlingar i dioraman. Det finns till och med transparent färg för att tona resinet till vilt grågrönt havsvatten, den blå lagunens eller som jag tänkt: en humusrik bäck och en skogsgöl. Det ska sägas att jag är en spontan jäkel, vilket inte alltid märks. Jag skippade i sista stund färgen, för att vara säker på att mina fiskar och figurens ben inte skulle försvinna helt i dunklet.
Sen hade jag planerat att gjuta först ett lager, en bottenskyla och sedan låta härda – eftersom jag vet (och städse upplyser våra kunder på Kinn.com därom) att Epoxiharts 141 når en kritisk massa när volymen blir för stor. Då skenar härdningen, temperaturen stiger och processen blir helt okontrollerad. Det här vet jag ju så väl.
När jag fyllde på i de övre små sänkorna i mitt lilla naturrum och såg gjuthartset följa den tänkta bäckfåran, helt enligt mina önskemål och rinna ner i den lilla dammen där min figur satt och väntade på badvatten (och fiskarna på sitt rätta element!) kände jag inget annat än tillförsikt. Nivån nådde till strax under knäna…
Men då är det väl som om själve Fan flyger i mig (han kan nog vägen vid det här laget) och jag blandar en ny sats och fyller på. Mitt ivriga och (ännu) dummare jag vill se om jag bedömt rätt ifråga om ”vattennivån”. Jag kunde strax konstatera att så var fallet när figuren satt med gölens ”stilla vatten” upp till höfterna. Just som jag ville ha det.
Så som den vilken helt fri från förnuft kan liknas vid fågeln, flög jag på lätta vingar upp för källartrappan för att få mig en morgonkaffets påtår. Jag hade nu åtminstone 12 timmar på mig för att syssla med annat.
MEN DEN OTÅLIGE göre sig gärna ärenden. Halvannan timme senare var jag nere för att titta till processen. Min väna skogsmö satt nu i en brännhet osmaklig BT-Kemisörja*. Epoxin hade löpt amok, så som jag vid mina sinnens fulla bruk borde ha förväntat mig. Plastimaten var bortsmält, frånsett skikt som runnit ut över den stilla yta, som alls inte såg stilla ut. En stund tänkte jag att det här var en ännu bättre idé än den jag själv fått: ett inlägg i miljödebatten! Men så snälla var inte materialen, för det såg helt enkelt inte klokt ut – på något sätt. Värmen hade också smält frigoliten och ett vitt mellanrum lyste under epoxidammen – inte alls naturtroget.
Nu gäller det att fundera ut en ”plan B” snabbt!
Till lisa för en och annan som vandrar min olycksalighets väg och till förnöjelse för alla er som alltid gör allting rätt: trenne bilder från mitt klanteri.
Vallen av Plastimat smälte och flöt delvis ut över resinytan, delvis ner på golvet.
Mina fiskar finns där någonstans, men de syns ju inte!
Där som dumheter hör hemma.
Redaktören
:) Ja, Aila. Det är på något vis som om delad börda är lättare att bära. Hur dina ”katastrofer” ser ut vet jag ju inte, men en ”olyckssyster” tas tacksamt emot!
Nu går vi väl vidare med högburet huvud, eller…? ;)
R.
Ohhh,det är så befriande se även andra haverera i sina ivriga försök att komma på nya ideer,än bara stackars mig! :0]
Och(oss klantskallar emellan) om sanningen ska fram,din är ju inte alls så pjåkig jämfört med min. :o/
Aila