I ateljéns dunkel, en regnig dag.
ARBETET I STUDION har legat nere några dagar. Dels på grund av vädret, jag vill helst jobba utomhus med de slipande procedurerna och dels för att jag varit så vankelmodig. Hustrun undrade var jag tänkt göra av den här pjäsen och frågan är förstås högst berättigad. Nog får den plats någonstans – men det är faktiskt så att min hobby i princip är självdestruktiv: någonstans går gränsen för hur mycket skulpturvolym jag kan producera innan alla utrymmen är fulla – och vidare skaparexcesser omöjliggörs. Jag är inte där ännu, långt ifrån, men tanken är ändå besvärande. Tidigare bestämde jag mig för att hålla mig helt till papier-maché när det gäller ”madamen”. Men nu har tanken glidit tillbaka till ”vädertålighet”. Utomhus öppnar sig betydligt större förvaringsmöjligheter. Jag måste fundera ett tag.
Man har väl rätt att ändra sig?
Redaktören
