Snart öppnar Vandalorum i Värnamo. Ett projekt som dragits i långbänk i säkert fler år än de sex jag känner till. Nu i april kommer i alla fall Konst- och Designtemplet att slå upp portarna. ”Rederiet” som trotsat stormiga finanshav och seglat skutan i hamn är värda alla gratulationer och lyckönskningar. Beläget nära Sydsvenska Krysset, där E4:an skär väg 27 mellan Kalmar och Halmstad, reser sig nu trenne ståtliga längor, i bästa svenska lagårdstil. Den faluröda färgen kommer snart att ackompanjeras av vårskir grönska och ladorna smälter väl in i landskapet som vilket större småländskt hemman som helst.
Vackert kvällssolsbelysta längor. Men, hade de förlagt fogsvansen?
Snart ska grönskan komlettera härligheten.
Vad som oroar mig, som hoppats på något nytt och spännande, något som skulle skilja detta, som jag trodde, nytänkta konst- och designcenrum från andra högelitistiska kulturinrättningar, är att det blir samma tradiga, håglösa, fantasilösa repetoar som i så många andra större konstscener. Värnamo Nyheter har i samarbete med Vandalorum uppdragit åt tio konstnärer med viss anknytning till Småland, att skapa en poster – först till en helsida i tidningen som sedan ska ställas ut vid Vandalorieinvigningen. Bidragen som som publicerats veckovis har inte bådat gott. Jag begriper inte varför man inte kan uppbåda mer entusiasm när man får ett uppdrag. Man kan ju tacka nej om man inte vill eller är intresserad (eller kan). Den första kluddade på ett gammalt bokomslag som råkade finnas tillhands, antagligen medan samtalet med VN pågick och… så fick det bli: ”telefonklotter”. En annan lät tidningen göra avsiktligt feltryck med flera svartplåtar på samma tidningssida: makulatur har jag för mig att det kallades förr. En hopplöst intetsägande svart duk med några dova röda fläckar och torra penseldrag i vitt – färdigt! Jag förstår inte att det ska vara så förbannat svårt att mobilisera en gnutta vilja? Ska vi tacksamt ta emot allt som (ur alla öppningar) kommer ur en ”konstnär”? Ett par bidrag gick an: en tistel, inte särskilt engagerande men välgjord och ett foto (inte konstnärens bästa dock).
Jag vet att jag är en sur och grinig typ men frånsett att Vandalorums yttre inte gör en lyrisk – och att de tjyvstartande konstnärerna till största del inte inger hopp, är jag ändå glad över det kulturella tillskottet i kommunen. Och vem vet, kanske kommer alla mina farhågor på skam. Kanske blir Vandalorum ett levande museum för konst och design, ett centrum där verkligt engagerade, duktiga och fantasifulla själars verk visas upp?
Redaktören
