TÄNK DIG TIDEN då en väldig mössa av is låg över hela Jordens norra kalott. Ett brett band längs glacialens iskant var tundra och löpte från sydvästra Bretagne ända bort till Berings sund i öster. Fast, med allt vatten som isen band upp i frusen form, sjönk också havsnivåerna. Istället för sund fanns en ”Berings landbrygga” över till Nordamerika, där istäcket fortsatte över både Alaska och Kanada.
Det var kalla tider i norr! Men som klimatet så småningom blev varmare och den enorma iskalotten började smälta av, kom djur och människor att följa den smältande iskanten norrut. Eller, kanske som en ensam mammut; strövande österut, sökande efter fränder.
Tänk sedan på en resa på över 12 000 kilometer längs med iskanten! En sådan lång, strapatsrik färd över ödsliga vidder och vilda landskap, den tar lång tid och mycket kan hända. Visst kittlar den fantasin?
Sen kan man tänka sig ett färdsätt som går ut på att åka snålskjuts med en mammut. En som bara råkar gå förbi, sådär – och man bara hakar på, sådär. Vart färden går kan en ensam jägare/samlare inte veta så noga, men nog lockar det att följa med det sakta vandrande djuret på resa.
Ett tryggare fortskaffningsmedel kan man nog inte finna på tundran, ifall man nu blir accepterad av ett sånt djur. Ombonat och skönt i en lurvig, varm mammutpäls att burra in sig i (eftersom man, i den plötsliga ingivelsen, inte hunnit få resdräkten med sig på färden). Då reser man högt över marken 
med utsikt över tundran, dess vidder och över flockar av varg och andra rovdjur,
Man kan också tänka sig att den långa tid som resan tar i sakta mak, ger rika tillfällen att lära känna mammuten, denna tundrans stora, stolta och trygga skepp lite närmare. Kanske utveckla en lätt och fungerande kommunikation över art- och språkgränserna? Kommunikation kan vara nödvändigt för att klara den långa färden mot fjärran nordost.
De rastar ofta under marschen. Stannar för att vila, dricka och bada, kanske. (Vattnet i gölarna är iskallt). Resenären inser att även om vädret blivit mildare under det här årtusendet, kommer hon att behöva kläder. De går ju allt närmare hösten. Och isen.
Sina jaktredskap fick hon med sig i alla fall – den lilla jägaren/samlaren där uppe på mammutryggen.
Problemet är att Mammut tycker förfärligt illa om våld och blodlukt. Han ärter gräs och örter – Hon vill ha andras döda kroppar. Ändå är han klok nog att inse arternas olikheter. Och han har ändå funnit behag i sin passagerare, vill inte vara sällskapet förutan. Så han väljer att gå undan då hon utför sina vederstyggliga handlingar.
Vad kan då finnas av intresse att berätta från den ödsliga tundran? Vad kan ge stoff åt en reseskildring i forntid? Ja; inte vet jag. Jag bara ritar. Funderar lite, iakttar, lyssnar och noterar. Jag är själv med på vandringen, men även jag är oviss om vad som finns bakom nästa kulle, nästa smältvattenflöde. Resan, om den blir lång eller kort, kan bli lärorik; åtminstone för mig som totar ihop intrycken.
Om jag bara orkar hålla ut och följa de båda andra resenärerna i stegen, blir det väl ett referat från en vinterresa i forntidsmiljö: Från någonstans i Loiredalen till nordostligaste Sibirien.
Men kameran minns jag. Den hölls som en vanlig stillbildsdito, på tvären. Filmremsan måste alltså vrida sig för att kunna komma i rätt exponeringsläge. Fast det är en av mina långt senare funderingar. När ”dubbel8-filmen” var slut, skulle den vändas i kameran och så exponerade man längs andra halvan av filmremsan (som således var 16 mm bred innan den framkallades, klövs och skarvades ihop av labbet). Sammanlagt gav rullen ungefär 5 minuters filmvisning.
för honor. Mer utmanande än så behöver den ju inte uppfattas. Det kan ju också vara en dekorativ accessoar, att placera där jag tycker den pryder.
Bilder i silhuett har jag som förval för mitt ’Stora Projekt’. (Prover på dessa finns i tidigare utgåvor av detta Magazin). Dels för att anknyta till hällristningseran och dels för att det sparar mig en oherrans massa merarbete med färgläggning. Det är också en art av bildkonst som känns lite försummad nu för tiden, ehuru silhuetter kan äga ett starkt visuellt uttryck.
SYNLIG FRÅN TUNET på hövdingens gård, kan man skönja ön långt där ute på fjärden. En lövklädd kobbe sticker upp ur vattnet och när man närmar sig i båt kan man urskilja en märklig formation uppe på den kala toppen. Det tar en god timme för två starka ynglingar att paddla dit. Återfärden tar än mer arbete och tid, ty motvinden har nu en gång sådant lynne. En av de unga männen ska dessutom fara åter ensam – den andre, trälen, stannar hos sin matmor. Men nu är ännu, stilla morgon. Båten är lastad med mat och förnödenheter för två personer i några dagar. Dessutom ett flertal skinnpåsar i olika storlekar om vilkas innehåll vi bara kan spekulera.
